Viveca Sten

Du kan följa min blogg på Passagen.

VÄLKOMMEN DIT!

http://blogg.passagen.se/vivecabs/

Har tillbringat några härliga dagar på Sandhamn för att hinna skriva på tredje boken som kommer våren 2010. Snön låg överallt och jag fick pulsa fram i gränderna. När jag promenerade utmed de istäckta bryggorna på eftermiddagen var det knappt att en enda människa syntes till i hamnen. Kontrasten mot sommaren kunde inte vara större, men friden var total.

 Igår kväll skulle jag äta middag hos en kompis som bor nästan ända borta vid Västerudd. När jag gick i snön förbi kyrkogården var det så svart att man inte såg handen framför sig. Hade jag inte haft en ficklampa i handen hade jag nog gått vilse, fast jag känner ön som min egen ficka.

Tillbringar helgen med att skriva på nya boken djupt avskärmad från allt och alla. Sönerna har datadag och är i och för sig helt ointresserade av attt umgås med sin mor. Dottern har en kompis på besök över helgen och kör Sagan om Ringen-maraton på tv.n i vardagsrummet.  Men medan jag skriver inser jag att en av huvudkaraktärerna lever farligt. Ska personen överleva den här boken eller ej? Berättelsen får sitt eget liv, medan fingrarna flyger över tangenterna blir det bara värre och värre. Vart ska det här ta vägen egentligen?

När jag skriver det kritiska kapitlet rinner tårarna på mig, det är så sorgligt. Vi har blivit fästa vid varandra, ska vi behöva säga farväl redan nu?

Jag vacklar ut i köket och berättar för maken vad som håller på att hända. Men så kan du väl inte göra, protesterar han. Du kan väl inte ta livet av ....

Snön faller och det passar utmärkt. Skriver på nya boken som ska utspela sig i februari på Sandhamn. Jag tänker bort klarblå himmel och solreflexer på vattnet, lekande barn och smältande glass, och manar istället fram bilden av bryggor där snön lagt sig tungt och istapparna sträcker sig längtande mot det mörka kalla vattnet.

Sandhamn på vintern är ödsligt vackert. När snön packar sig på taken och bäddar in de faluröröda stugorna stiger ett annorlund landskap fram, husfasaderna smälter samman i den grå skymningen och himmel och hav blir ett. Tystnaden lägger sig och de nakna trädkronorna avtecknar sig mot vinterhimlen som tunna, spretiga tuschstreck i en japansk målning. När man går genom tallskogen hörs inte ett ljud utom de tunga vågornas avlägsna andhämtning. Ensamheten är total.

Jag ska åka ut några dagar på sportlovet för att skriva och jag längtar redan.

Har just fått superkul nyheter. I de lugnaste vatten har sålt Silverpocket, dvs 30 000 ex och jag ska få gå på Pocket Party i mars. Tänkte ta med mig maken, han får sällan hänga med på roliga saker genom mitt jobb och han brukar klaga högljutt! Så nu får han något att bita it.

Inte nog med detta, den ligger också tvåa på Pocketgrossistens februarilista och trea hos Akademibokhandeln. Jag tror nästan att jag drömmer, känslan av att se min lilla bok så högt upp i stället är faktiskt toppen. 

Nu g'ller det bara att hitta tid för att skriva färdigt trean. Jag har skrivit ungefär 150 sidor men nu är det mycket på jobbet så jag undrar hur det här ska gå.....

Pocketsläpp!

Det är lite magiskt att för första gången i sitt liv inträda i pocketstadiet.  Mina juridiska fackböcker fick minsann inte känna på en sådan ära. Jag tittar på min nya pocketbok och tycker att den är så söt, så söt. Det är faktiskt rätt speciellt att betrakta ett alster i nytt format och se den i nytt ljus, lite som ett barn som går in i tonåringsstadiet. Men när jag stolt visade den för sextonåriga dottern var hon inte lika imponerad. Det är väl ingen skillnad mot den inbundna, meddelade hon med tonåringens suveräna överlägsenhet. Förvisso, men lite barnsligt glad kan man väl ändå få vara, eller...?

Tillbringade en trevlig förmiddag med mitt danska förlag och gick igenom marknadsföringsplanen för det danska boksläppet. "Stille nu" är det danska namnet på I de lugnaste vatten och den ges ut i Danmark den 17 mars. Bokförlaget är Rosinante som också ger ut P O Enqvist (läser just nu hans självbiografi Ett annat liv. Rekommenderas varmt, den är fantastisk!) och Lisa Marklund, så jag känner att jag är i gott sällskap :)

Tillbringade höstlovet på Sandhamn och slutförde redigeringen av nya boken, "I den innersta kretsen", som komemr den 1 april 2009.

Det var en perfekt miljö, underbara dagar med en blek sol och lite blåst, kalla, klara nätter med stjärnor mot en mörksvart himmel.  Alldeles ensam med mitt manus satt jag och skrev från bittida till sent. TV:n hade lagt av och internet gick ner, så det var bara att koncentrera sig på manuset. Jag hade förhandlat med familjen om några dagar på egen hand för att bli klar, och det var nog välbehövligt. Jag hade aldrig hunnit med alltsammans annars.  På kvällarna gick jag bort till Värdshuset så att jag inte skulle överväldigas av lappsjuka. Känslan när man stiger in i den ombonade atmosfären, med fladddrande stearinljus på borden och ett stilla sorl, är underbar. Från den tysta mörka byn, där så många hus är stilla och tillbommade, till känslan av gemenskap och synen av välbekanta ansikten. Det finns alltid någon att småprata med.

Det var lite vemodigt att stänga av pc:n, packa ner manushögen och låsa ytterdörren för att återvända till Stockholm. Nu är boken klar och det känns nästan lite sorgligt. Det var några magiska dagar därute... 

Höstlöven skiftar mjukt i gula och röda färger och påminner om att vi går mot mörkare tider.

Det är smärtsamt vackert att ta en promenad en kylig söndagmorgon, blicken dras uppåt mot trädkronorna som ännu är täckta i sprakande färger. Snart, alldeles för snart, ska allting falla till marken och lämna nakna, vindpinade grenar som avtecknar sig mot himlen. Men fortfarande kan man plocka små gula äpplen som doftar friskt. På allmänningen intill står ett äppelträd precis utanför grannens tomt, det dignar av frukter och barnen plockar och äter sig mätta på vägen hem från skolan. Tonåringen sparar ett av dem och ger mig efter middagen. Jag ler åt hennes omtanke, det lilla, lilla äpplet som burits hem i fickan och sparats åt mamma. 

När solen kommer fram på eftermiddagen stiger temperaturen och det blir varmt. I en solstol mot husväggen blundar jag och lyssnar på måsarna.

Kvällarna mörknar och en tunn hinna av höstmörker lägger sig över tillvaron. Där det nyss var fullt på strandpromenaden är det nu tunt med folk. Det finns lediga platser vid bryggorna och köerna har slutat ringla utanför kiosken. 

När den röda augustimånen stiger är det ett säkert tecken på att sommaren närmar sig sitt slut. Bageriet meddelar att de går över till helgöppet, Waxholmsbolaget annonserar sin höstturlista och reaskyltarna dyker upp i klädaffärerna på Sandhamn. I grannens äppelträd hänger rödgula frukter och blåbären börjar bli vattniga.

Vi tröstar oss med kräftor och iskall snaps, ännu återstår några sista kvällar vid bryggan.  Jag plundrar trädgårdslandet på den sista rabarbern och gör en smulpaj som vi äter med krämig vaniljsås. Utsträckt i lä låtsas jag att det ännu är högsommar.

Snart, snart ska de varma tröjorna åka fram, kakelugnen glöda och fotogenlampan tändas, men än så länge håller vi fast vid sommarkänslan. 

De vita Waxholmsbåtarna anländer till Sandhamn och öppnar buken. Mängden besökare som väller av landgången är det yttersta tecknet på högsommar, Det är fullt i hamnen av turister som äter glass, skjuter barnvagn och tittar på båtar. Kön till bageriet ringlar sig lång. Seglarbullar, Sandhamnslimpa, det finns något för alla.

När det blir för varmt tar vi båten och åker ut på en kobbe. Att det fortfarande går att hitta en egen ö visar hur härlig skärgården är. Barnen badar från bryggan och jag läser den ena boken efter den andra i skuggan av parasollet. Sedan blir det ett litet dopp för mig också.

 På kvällen röker vi siken som vi fångade med nät imorse. Färskpotatisen och den kalla såsen smakar ljuvligt till. Jag går till grannen och plockar vinbär som jag gör en paj på. När solen går ner i sprakande färger tänder vi ljuslyktor som glimmar och viskar om det begynnande augustimörkret. En smal, smal månskärva går upp över Telegrafholmen.