I juli 2005 tog jag och min dotter Camilla en promenad över ön. När vi kom till västra stranden kom en bild framför mig. Vad skulle man göra om man hittade en död kropp mitt i juli bland alla turister och seglare? Vad skulle hända då?
Ur den bilden kom berättelsen som så småningom, två år senare, har blivit kriminalromanen I de lugnaste vatten.

Jag blev inspirerad av Camilla Läckberg, Åsa Larsson, Marie Jungstedt och alla andra duktiga deckarförfattare som lyfter fram olika delar av Sverige. Skulle inte Stockholms skärgård också förtjäna en plats i deckarlitteraturen, tänkte jag.

Från början var det bara Nora. Hon stod för anknytningen till Sandhamn. Sedan insåg jag att det krävdes en polis också för att driva handlingen framåt. Då kom Thomas in i bilden. Men jag visste från början att Thomas skulle vara en trevlig polis, någon som man kunde gå ut och ta en öl med!

Absolut inte. Jag har gjort henne helt annorlunda. Anledningen till att hon är jurist är att jag ville ta vara på mina egna erfarenheter från den världen. Men annars har jag gjort henne till allt som jag inte är. Hon är t ex lång och blond och har trubbig näsa...

Nej, allting är påhittat. Däremot har jag hämtat inspiration från händelser som jag eller min omgivning har upplevt. Ett litet fåtal av karaktärerna i boken har verkliga förlagor. Allt annat är produkter av min fantasi.

Idén kom under en promenad på Sandhamn med min dotter sommaren 2005. Då gick jag hem och skrev första och sista kapitlet, sedan tog det fjorton månader att skriva resten.

Absolut inte. När förlaget ringde och sa att de ville ge ut min bok var jag tvungen att ringa tillbaka på eftermiddagen för att fråga om de verkligen menade det. Sedan vågade jag knappt dricka champagnen som min man köpt för att fira ifall de skulle ångra sig.

Jag skriver oftast efter kl 22 på vardagskvällar och före kl 9 på helgmornar. Då är läxorna lästa och gympapåsarna packade. Min man reser mycket och är ofta borta i veckorna. Med tre barn och ett heltidsjobb får man ta vara på de stunder som finns!

Min dotter Camilla har följt boken under hela dess utveckling. Vi har bollat ideer och intrigen under otaliga promenader tillsammans. Efter henne kommer min man Lennart på en hedrande andraplats. Han är ett fantastiskt stöd och min bästa vän.

Faktiskt inte. Jag är allätare, läser allting från Harry Potter till biografier och memoarer. Och så deckare förstås. Min första deckare läste jag faktiskt vid 36 års ålder. Det var en Elizabeth George som jag fick i present av min sons gudföräldrar.